Varför just JAG blev tjock

Your body is wonderland, sjunger en av mina favoriter John Mayer. Det är en av de låtar jag lyssnat på genom åren för att peppa mig själv när jag förbannat världen för att just jag blev tjock!

Jag vet inte hur många gånger jag gråtit mig till sömns och undrat varför "gud" straffade mig genom att ha gjort mig tjock. Tjock. Ful. Värdelös. Gett mig dålig karaktär så jag inte kunde gå ner i vikt. Så att ingen kunde älska mig. Att jag inte kunde älska mig själv borton kilona.

Jag fick aldrig något svar...

Under flera år fortsatte självhatet. Man behöver inga hobbies för det är en heltidssyssla att hitta fel på sig själv. Listan är lång... Snudd på oändlig... Och alltid längre än allt det fina man någonsin fått höra om sig själv. Jag syntes i tidningar som "mulliga modell". Jag köpte coola kläder. Jag hade ett coolt liv. Jag var en cool person som andra ville vara. Jag försökte låtsas gilla mig själv. Men man gillar inte sig själv särskilt mycket om man står på knä framför toaletten och kräks ut sin ångest.

Vändpunkten kom när jag skulle fylla 30 (idag är jag 35). Efter att ha försökt bli någon annan i över 15 år insåg jag äntligen att jag faktiskt dög som jag var.
Jag gick i terapi.
Jag insåg att frilansjobb inte var något för mig som behövde stabilitet då.
Jag slutade lägga allt fokus på killar.
Jag reclaimade mitt modeintresse och började med "fancy fridays" på jobbet (genial idé Åsa!).
Jag hittade burlesk dans (Thanx Jo King. Och tack Duchess Dubois på Burleskakademien!).
Och jag vågade göra läskiga och obekväma saker.
Jag, jag som hade smeknamnet "tomaten" i skolan för jag rodnade över uppmärksamhet!
Men det spelar ju ingen roll vad (jag tror att) andra tyckter om mig utan det enda som spelar roll är vad jag tycker om mig själv.
Och jag vågade faktiskt tro att jag var just... "Fancy"!
Och allt detta trots att jag fortfarande var... TJOCK!
Tjock och fucking fancytastic!!!

När det kändes som jag hittat mig själv kom utmattningen och sjukdomarna (sköldkörteln, pco, d-vitaminbrist). Som ett brev på posten. Tror det var kroppens sätt att få mig att stanna upp och inse att "Du kanske börjar lära dig att du inte kan göra allt för alla... Men nu måste du lära dig att man inte kan göra ALLT kul". Du måste fråga dig själv vad som är bäst för dig? Vad ger dig energi? Vad tar den? Och hur återhämtar du dig och laddar batteriet igen? Hur hittar du "inre frid(a)"?

Efter över ett år av soulsearching, läkarbesök, stressterapi, yoga, antidepressiva, arbetsträning befinner jag mig på en plats i livet där jag aldrig varit så fattig pengamässigt men min själ har aldrig varit så rik. Jag har alltid varit bortskämd med världens finaste vänner. Kompisar från förr. Och nu kan jag lägga till nya härliga blogg- och gruppvänner.

När jag startade facebookgruppen "Fancy Fatshion" var det för att ta min garderobsrensning ett steg längre. En samlingsplats för andra stora/tjocka/kurviga/mulliga tjejer som också ville köpa/sälja/byta kläder. Förnya min garderob utan att lägga ut en förmögenhet på kläder. jag önskar jag skulle kunna säga att det var av miljötänk. Men det var mest egoistiska skäl ;-) Jag har alltid gillat att handla second hand. Och jag kände på en gång att jag var nåt bra på spåren. Nåt speciellt. Jag visste att det fanns likasinnade som också behövde garderobsrensa. Vips så var jag en "Fatshionista"! Ett ansikte utåt. En superbloggare. En förebild. Vars grupp förändrar liv! Jag hade aldrig kunnat ana att vi idag skulle vara nära 1300 medlemmar, att jag måste ha 4 admins (kärlek till er!!!) för att hjälpa mig. Det är inte bara andra tjejer som peppas till att våga mera och förbättra sitt självförtroende och självkänsla... även jag växer inombords (även om bankkontot inte gör det ;-) Det peppar mig att tro att jag kan ta mig grupp steget längre. Att livnära mig på det här?

Grupper har blivit så mycket mer än en köp och säljgrupp. Det är en fristad från viktsnack och "måsten och borden". Man duger som man är. Men jag om någon vet hur hårda spår hjärnspöken gör. Alla har dagar där man tvivlar. Man tror alltid att man är ensam om att se ut på ett visst sätt. Att alla andra ser annorlunda ut. Är snyggare. Vackrare. Slätare. Smalare. För när ser man hur folk ser ut under kläderna? Utan smink? Ovanifrån i smickande vinkel. So here goes: Bild tagen direkt efter duschen. Jaha. Jag är 168. Jag är tjock. Med vingar. Volanger. Gropar. Valkar. Fett. Kroppshår. Jag skulle gärna kunna komma i största storleken bland klädbutikernas vanliga utbud. Men just nu ser jag ut så här. Jag är typ en storlek 50. Och jag accepterar läget. Jag skyller inte på hormonrubbningar utan mest på att jag är så jävla lat ;-)
Och jag väljer att visa den (halv)nakna osminkade sanningen (igen) för att få andra osäkra att inse att "alla andra" inte heller är så där perfekta som man föreställer sig dem.
Inte ens jag ;-)



Och ja, jag har fattat varför just JAG blev TJOCK ;-)